Guldkorn ur Kalmar kommunarkiv

1950 tog drätselkammarens teaterkommitté ett initiativ till en gästbok. Kommitténs främsta fokus rörde annars fastigheten och de verksamheter som fördes inom teaterns väggar. I kommunarkivet har vi bevarade gästböcker för perioden 1950-1992, totalt 10 band.

Gästboken var avsedd för turnerade teatersällskap. Reklamtecknaren Helle Hellgren, som också målade kulisser på Kalmar teater, ritade en så kallad vinjett för varje pjäs. Därefter fick alla skådespelare och personer bakom produktionen sätta sin kråka på sidan.

Uppslaget ur den första gästboken som startar 1950.

Några nedslag ur gästböckerna

”En kvinnas gåta” hade premiär den 19 september 1950 och är den pjäs som först fått lämna spår i den första gästboken. Pjäsen regisserades av Börje Mellvig och två av skådespelarna var Erik Rosén och Ester Roeck-Hansen.

En flitigt återkommande regissör var Sandro Malmquist som på den här tiden arbetade som regissör på den nationellt turnerande Riksteatern.

1963 firade teatern 100 år och den 16 mars det året gästspelade Karl Gerhard. I gästboken skrev han:

”Karl Gerhard, som skall minnas denna kväll som en av de bästa i mitt enmansshowiga liv!”

Gästböckerna fullkomligen dignar av autografer från den svenska teatereliten.

Det som jag tycker om med gästböckerna är dock inte alla kända namn utan vinjetterna till varje sida. De är tecknade för hand och omsorgsfullt framtagna till varje uppträdande – oavsett om det var en storslagen pjäs eller Kalmar balettskolas framförande. Riktiga konstverk!

I Kalmar har vi haft förmånen att ha flera tjänstepersoner som fotograferat av sina omgivningar och dessa bilder finns nu i kommunarkivet. I det här inlägget berättas om en av samlingarna.

Eiler Tage Schiöler (född 1883) var stadsingenjör i Kalmar stad 1913–1948. Han var också fotointresserad och avbildade staden under sina år i tjänst.

Hans son Eiler Sören Schiöler (född 1908) arbetade extra som mätningstekniker i staden från 1939, blev fast anställd som ingenjör 1947 och arbetade i kommunen till sin pension på 1970-talet. Sören tog efter fadern och ägnade tid åt den fotografiska avbildningen.

I kommunarkivet finns Schiölers fotografiska samling som består av negativ, fotografier och plåtar som far och son har efterlämnat. Delar av samlingen finns tillgängliga i kommunens digitala bildarkiv sorterade under "Blombergs samling m.fl".

Här i inlägget bjuds på ett axplock ur denna fantastiska samling som ger en bild av Kalmar under 1900-talet första decennier. Känner ni igen miljöerna? Hittar ni några intressanta detaljer i bilderna?

”Den 12 juni 1909 voro de små kolonisterna färdiga att med ”åttan” resa till koloniens egna vackra hem på Ekenäs. Resan syntes bliva rätt besvärlig när vädret var regnigt och blåsigt. Men tack vare den vänliga kaptenen, som bjöd alla taga plats i aktersalongen gick det bra, men nog frågades det många gånger om vi inte vore framme snart.” Så inleder föreståndarinnan Anna Andersson sin årsberättelse för Kalmar skollovskoloni år 1909.

I början av 1900-talet organiserades barnkolonier runt om i hela Sverige som ett sundhetsalternativ till industrialismens hälsovådliga miljöer, till exempel gav trånga bostadsförhållanden upphov till sanitära olägenheter. Att vistas ute i den friska luften, äta näringsrik mat och ta kalla bad var ett steg i arbetet mot en förbättrad folkhälsa. Barnen skulle ges möjlighet att hämta nya krafter under sommaren samtidigt som deras uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet. I slutet av 1800-talet hade arbetarna i staden ingen lagstadgad semester medan skolbarnen var lediga från skolan under sommaren, detta ledde till att många barn kunde driva omkring utan tillsyn på gatorna. Genom sommarkolonierna kunde stadsbarn i filantropisk anda ” få njuta av landtlifvets behag och nöjen, medan deras eljest sannolika öde blivit att i stadens kvalm se feriedagarna gå förbi utan att lämna något stänk av rosors färg på deras bleka kinder.”

Kalmar skollovsförening skapades 1902 i syfte att verka för att sjuka, svaga och fattiga barn i Kalmars små- och folkskolor skulle få möjlighet att vistas ute på landet för att förbättra sitt hälsotillstånd. De barn som valdes ut till sommarkollo fick inte bära på smittsamma sjukdomar och man undvek att ta med ”vanartiga barn”, som i sin tur kunde inverka negativt på moralen och innebära ett merarbete för personalen. Målet var att inte bara förbättra skolbarnens hälsotillstånd utan också fostra goda samhällsmedborgare, som det står i föreningens stadgar.

Inför årets skollovskoloni hade föreningen köpt ett hus på Ekenäs och i år hade de möjlighet att ta emot fler antal barn än året innan. Bland det stora antalet anmälda skolbarn, valdes 35 barn ut, 18 pojkar och 17 flickor. Bland de förväntansfulla fanns bland annat Ellen, Nils och Torsten.

Mycket skulle förberedas inför starten. Möbler skulle införskaffas och skafferiet fyllas, barnen skulle förses med hela och rena kläder och bland annat köptes det in både gossblusar, skjortor och klänningar. Att ansvara för barnen anställdes föreståndarinnan Anna Andersson, fröknarna Ellen Olsson och Karin Johansson. För att ordna med matbestyr och bakning anställdes tjänarinnorna Ida Alm och Stina Larsson.​​​​​

På ankomstdagen fick barnen bada sig rena i kolonins präktiga badhus, i badhuset hade de lagt in ett golv så att även ”LillStina” kunde bottna och på kvällen fick de krypa ner i varma och rena sängar, pojkarna i en egen sovsal och flickorna för sig.

”Nog var det några av barnen som längtade efter hem och syskon samt kände sig oroliga över mor, men det gick snabbt över och man kände sig hemma” skriver föreståndarinnan.

Det var en fin och varm sommar som spenderades till stor del utomhus med olika utomhusaktiviteter och utflykter, bad var ett uppskattat nöje. Förutom att bada spelade pojkarna krocket och käggel och flickorna ägnade sig åt olika sång- och rollekar, där drottning och prinsessor, mamma och barn var populära lekar. Men det var inte bara bad och lek, tiden på sommarkolonierna var uppdelad i arbetstid och lektid. Under arbetstiden skulle flickorna lära sig hushållsarbeten och pojkarna utomhusarbeten.

Men vilket kalas det bjöds på! På sommarkolonin passade man på att fira två högtidsdagar, en dag när alla barnens födelsedagar firades och dag för alla barnens namnsdagar. Till midsommar plockade barnen löv, klädde midsommarstång och avslutade med dans runt stången. Nils, som hade skadat foten och var beordrad vila, hade svårt att sitta stilla. Han var rädd för att missa något.

Mat var ett viktigt inslag under dessa vistelser, för många av barnen var det inte självklarhet att få äta sig mätta hemma. Om aptiten skriver Anna Andersson att den till en början inte var så god hos många av barnen, som inte var vana vid ordentligt lagad mat. Men allt eftersom ökade aptiten och hon förvånas över hur mycket mat som kunde rymmas i en barnmage.

Barnen vägdes och mättes vid ankomst och avfärd och en ökning av vikten var tecken på en lyckad vistelse. 11 åriga Ellen Möller som var mycket sjuk och svårt angripen av ”äggvita”, vägde 25 kg vid ankomsten och under vistelsen fick hon ta varma bad och hålla diet. Vid hemgång hade hon ökat hela 2 kg. Anna Andersson skriver att hon var

”förvånande var att se, huru hon hela dagarna deltog i leken och tycktes aldrig bliva trött”.

Ellen Möller hann aldrig börja i skolan igen till hösten utan dog 14 oktober i hemmet, till följd av sin njursjukdom.

Den 14 augusti var det dags att säga hej då till huset på Ekenäs och när dagen för hemresan kom var det ledsna och nedstämda barn som vinkade adjö. De trodde aldrig att de skulle få ha så roligt igen. Stackars Torsten, som hade fått en böld, hade redan skickats hem ett par dagar tidigare. Barnen fick beröm för att de alla visat på gott uppförande, varit tacksamma och tillgivna och lämnades över till sina föräldrar, släkt och vänner på Kalmar station.

På våren 1910 skriver folkskolans läkare ett brev till föreningen och berättar om de barn som sommaren 1909 varit på skollovskolonin Ekenäs. De hade alla gjort förbättringar i sitt hälsotillstånd och de hade inte bara ökat i vikt utan han kunde också se

”att deras allmänna utseende i hög grad förbättrats”

Kalmar skollovsföreningen fortsätter att erbjuda barn sommarkollo fram till 1970 och föreningen upplöstes vid årskiftet 1970/71. Att erbjuda barn sommarkollo var en väldigt stor social verksamhet ända fram till 1970-talet och än idag anordnas det sommarkollo även om det inte är i samma stora utsträckning som förr. På sista styrelsemötet framförde kommunalrådet Wilhelm Peterson stadens tack för föreningens insatser för de tusentals barn som genom föreningens omsorg kunnat beredas en sommarvistelse, som gett dem hälsa och krafter, tillsyn och vård och i många fall ett värdefullt miljöombyte.

Vill du läsa mer om Kalmar skollovskoloni? Välkommen in till oss på arkivet!

Rådhuskällaren, en arkivaries värsta mardröm och ett riktigt skräckexempel! Ett bortglömt skrymsle med gamla synder, som ingen längre har kunskap om. En dag i mars var det bara att dra på sig oömma kläder, skyddsmask och tillsammans med ett fantastiskt gäng från Arbetsmarknadsenheten skapa reda i oredan. Vilken känsla att blicka över det tomma utrymmet och vad roligt att se vad man kan åstadkomma genom att samarbeta över verksamheterna!

Det är den 30 november 1885 och ett rannsakningsmål pågår i Kalmar Rådhusrätt. Anklagad för barnmord står den 40 åriga änkan Carolina Andersson, hon är så matt och svag att hon knappt kan hålla sig upprätt. Stadsfiskalen J P Kindbom har grävt upp ett spädbarnslik i hennes trädgård, ett barn som Carolina erkänt är hennes, men hon nekar till anklagelserna. Vad är det som egentligen har hänt med spädbarnsliket på Västerlånggatan 17?

Carolina Andersson är inte född i Kalmar, utan i Kastlösa på Öland den 6 april 1845. Som vuxen beskrivs hon som liten i storleken med ett ovalt ansikte, blå ögon och brunt hår. Carolina föds i en lantbrukarfamilj, går i folkskola och konfirmerar sig. Vid 26 års ålder gifter hon sig med sjömannen Fredrik, tillsammans får de två barn men redan efter fyra års äktenskap avlider Fredrik. Tre år senare gifter hon om sig, men hennes andra man, styrmannen Fredrik, avlider också ett par år senare i Rotterdam och Carolina blir änka en andra gång.

1884 bestämmer sig Carolina för att tillsammans med sina döttrar lämna Kastlösa och flytta till Kalmar. Kanske vill hon lämna sitt förflutna bakom sig och börja om? Carolina verkar ha det gott ställt, hon erhåller undantagsförmåner från ett hemman på Öland och tack vare lite lösöre har hon lyckats köpa det lilla huset på Västerlånggatan 17. Hon har också träffat lantbrukseleven Oskar Amnér, som hon lärt känna på Öland, och de talar om äktenskap. Men något tredje äktenskap för Carolina blir det inte, Oskar lämnar Carolina och orten under våren 1885. Kvar blir Carolina med en hemlighet, en hemlighet som hon inte berättar för någon, inte ens för Oskar. Hon är gravid.

Under hösten 1885 når rykten stadsfiskalen J P Kindbom, att änkan Carolina Andersson tycks ha varit gravid under sommaren men att hon de senaste veckorna legat sjuk hemma utan att tillkalla en läkare. Man har också sett blodiga linnen och blodfläckar i hennes rum och Kindbom beger sig dit.

Carolina Andersson förnekar till en början ryktena om att hon ska ha varit gravid, de blodiga linnena och blodfläckarna på golvet förklarar hon är från de nio gäss hon slaktade förra veckan. Någon undersökning för att motbevisa ryktena vill hon först inte gå med på men ger till slut med sig. Kanske inser Carolina att hon egentligen inte har något val? Det blir stadsbarnmorskan Emma Olson som bekräftar att de rykten som cirkulerat är sanna, och Carolina erkänner, hon berättar också att barnet finns nedgrävt i hennes trädgård.

Det börjar skymma ute torsdagen den 29 oktober då förlossningen startar, Carolina börjar känna sig dålig men kallar inte på hjälp. En timme senare föds ett litet flickebarn men det nyfödda barnet ger inga tecken på att vara vid liv. Barnet varken rör sig eller ger ifrån sig några skrik. Carolina lägger det lilla barnet i sängen och väntar på att natten ska komma, väntar på att barnen i huset ska somna. När huset sover smyger Carolina upp och sveper in barnet i ett linnetyg och bär barnet till ett annat rum, där hon gömmer det tills hon kan gräva ner flickan i trädgården, hon har valt en plats under bordet i bersån.

Carolina är anklagad för barnmord men nekar bestämt till anklagelserna när hon står framför rådhusrätten. Tanken på att döda sitt eget barn har aldrig slagit henne. I hennes hem har man hittat nysydda bebislinnen och kläder, är inte det bevis nog? Barnet gav inga tecken på liv, varken vid födseln eller tiden då hon hade barnet bredvid sig i sängen, inte heller när hon lyfte upp flickan och bar det. Men Kindbom hävdar motsatsen, obduktionsprotokollet bevisar att barnet var vid liv och andades när det föddes. Stadsläkaren, Alfred Backman, som fått i uppdrag att utföra obduktionen kan konstatera att barnet visade livstecken vid födseln, men att någon tydlig dödsorsak inte går att fastställa. Backman kunde inte hitta några tecken på yttre våld men inte heller utesluta teorin om att Carolina är skyldig till barnmord genom försummelse. I obduktionsprotokollet står det

”att intet finnes, som talar emot det antagandet, att barnet dött till följd af modrens underlåtenhet att vidtaga åtgärder till dess hållande vid lif”.

På frågan varför hon inte kallade på hjälp när förlossningen började kunde hon inte svara och kommer för alltid att vara obesvarad.

Carolina Andersson var en av många kvinnor som under 1800 talet dömdes för barnmord, hon döms för att indirekt mördat sitt barn till straffarbete i fem år, med motiveringen att hon:

"Torsdagen den sistlidna oktober framfödt ett lefvande foster, hvilket straxt efter födseln aflidit i följd af stor underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var, då alltså förekomna omständigheter gifva vid handen, att hon haft för avsigt att låta fostret omkomna”

Straffet avtjänade hon på Kronospinnshuset i Göteborg och 44 år gammal den 16 januari 1890 avlider Carolina i fängelset, dödsorsak lunginflammation. Hennes få tillhörigheter som bestod av en bibel, ett par guldöringar, skrivpapper och kuvert, skickas till Stadsfiskalen Kindbom. Att hennes tillhörigheter skickas till Kindbom är inget misstag, efter Carolina dömts till fängelse tar sig Kindbom och hans hustru sig an hennes två döttrar som fosterbarn.​​​​

Huset på Västerlånggatan 17 står fortfarande kvar, ett litet rött hus med vita knutar. Även om spåren efter Carolina Andersson sedan länge är borta, så finns hennes historia bevarad i kommunarkivet. Här finns obduktionsprotokollet från spädbarnet, likaså polisrapporten. Barnmorskan Emma Olsons barnmorskeböcker och Carolina Anderssons dödsbevis. Tänk, vad det sitter i väggarna och i arkivet finns det fler historier som vill bli hörda.

Klockan närmade sig halv fem och elvaårige Fredrik var på väg till arbetsstugan. Han spenderade fritiden i stugan medan hans föräldrar arbetade på tändsticksfabriken. Fredrik såg fram emot dagens undervisning. Skomakare Nordstrand hade dagen innan berömt honom för den lagning han utfört på ett par skor och till kvällsmat skulle det serveras pannkakor. Han gnolade nöjt på en melodi medan han spatserade längs med strömmen mot Unionsgatan där stugan hyrde lokaler i Bernhardinaskolan. Väl framme vid arbetsstugan hälsade Fredrik artigt på föreståndarinna Ekman innan kvällens undervisning tog sin början.

Arbetsstugans historia

Fredrik i berättelsen här ovan är fiktiv, men det kunde mycket väl ha varit så här det var på 1920-talet för barn som valde att gå till arbetsstugan. Arbetsstugorna växte fram på 1880-talet i syfte att sysselsätta de barn vars föräldrar arbetade i den växande industrin, eller som av andra skäl inte kunde ge barnen den trygghet och omtanke som de behövde. Målet med stugorna var att lära barnen ett hantverk och framtida yrke och i förlängningen skydda dem från att ledas i ”dåliga riktningar, förvildas och förfalla”. Arbetsstugorna drevs på ett liknande sätt i landet och mallen utgjordes av den första stuga som öppnades 1887 i Stockholm av Anna Hierta-Retzius. Stugorna blev populära och barnen sägs ha sagt: ”Om vi bara kunde få vara kvar hela dagen och varje dag!”

I stadens tjänst i 30 år

Historien bakom Kalmars stads arbetsstuga börjar i maj 1907 när doktorinnan Sörensson höll ett föredrag om arbetsstugor i Diskussionsföreningen. Tyvärr vet vi inte vad detta var för förening, men nog blir i alla fall jag nyfiken på vilka frågor som kan ha tagits upp där! Doktorinnans föredrag var så pass intressant att de församlade tillsatte en kommitté som kom fram till att en arbetsstuga i Kalmar skulle startas. Kalmars stads arbetsstugeförening bildades därmed och inom kort gav deras arbete frukt och arbetsstugan blev ett faktum.

Den 29 februari 1908 slog arbetsstugan upp sina portar under invigning av biskop Tottie. I 30 år verkade stugan för stadens barn och sysselsatte dem med arbete inom skomakeri, borstbindning, snickeri, vävnad, sömnad, knyppling, flätning med mera. Arbetena såldes till allmänheten vid en till två tillfällen per år. Verksamheten bedrevs med medel från stadsfullmäktige, gåvor och intäkter från försäljning. Under åren huserade stugan i många olika lokaler men 1921 fick den en mer permanent tillvaro i Bernhardinaskolan på Unionsgatan. Arbetsstugan hade det tufft den sista tiden och verksamheten lades slutligen ned 1938.

I årsberättelserna finns beskrivet hur många barn som vistats i stugan, vad deras måltider har kostat, vilka lärare som tjänstgjort med mera. För vissa år är det även beskrivet vad barnen har tillverkat. Tyvärr finns inga bilder bevarade på dessa arbeten, men däremot finns en så kallad modellsamling. Den innehåller exempel på arbeten som barnen runtom i landet har tillverkat i arbetsstugorna.

Äntligen fredag och kommunarkivet bjuder på 260 år gammalt ögongodis! Notera det vackra sigillet, Kalmar stadssigill från 1700-talet.

Här ser ni några exempel på elevarbeten från Kalmar stads yrkesskola. Riktiga guldkorn från tidigt 1900-tal! Ett 60-tal elevarbeten finns bevarat i kommunarkivet och som idag har fått lite extra omvårdnad.

När vi arkivarier botaniserar i arkivet, händer det att vi snubblar över arkiv som får en att lyfta lite extra på ögonbrynen och tänka ” Vad är detta, det här måste jag kolla upp!”, ” Hur hamnade det här hos oss och är det någon annan än vi som vet att det finns?”

Kalmar Omnibusförening är ett sådant exempel. För vad betyder ens omnibus? En snabbgoogling senare ” Omnibus – en äldre benämning för ett motorfordon avsett för vägtransport av många passagerare.” Aha, en bussförening! Är det möjligtvis en föregångare till dagens kollektivtrafik?

Efter ytterligare efterforskningar i arkivet visar det sig att motordriven busstrafik har trafikerat Kalmars gator sedan början av 1920-talet, dock i begränsad upplaga och av två enskilda företag. Busstrafiken bestod från början av två linjer, den röda och den blå. Den röda linjen trafikerade Johannesborg - Ängö och den blå linjen Sjölyckan - Getingen. Åkte du buss på 1920-talet i Kalmar, så var det i en T – Ford med ingång genom bakdörren. Det var med största sannolikhet både trångt och obekvämt, Kalmars gator bestod av kullersten och grusvägar. Jag är arkivarie och ingen bilexpert, men en T- Ford hade inte mycket till stötdämpare, så det gällde att hålla i äggen och kanske hatten!

Så här rullade det på, busstrafik i privat regi på skumpiga vägar, tills en motion i början av 1940 talet hamnade hos Drätselkammaren i Kalmar stad. Motionen gällde en kommunalisering av busstrafiken i staden, då man noterat ett utökat behov av kollektivtrafiken bland befolkningen. Bland annat öppnade F 12 i Kalmar i början av 1940 talet och allt fler blev beroende av en fungerande kollektivtrafik. Drätselkammaren tillsatte en kommitté, Omnibuskommittén, den 10 december 1943, för att utreda frågan.

Utredningen resulterade i att Kalmar stad tog över busstrafiken och Kalmar Omnibusförening bildades. Kollektivtrafiken förbättrades genom att de två befintliga linjerna utökades till fyra och avgångarna blev tätare. Kalmar Omnibusförening ansvarade för att skjutsa passagerarna från A till B ända fram till 1988, då Linjebuss tog över.

Kalmar Omnibusförening är ett relativt litet arkiv men mycket roligt finns bevarat. Förutom protokoll, register, räkenskaper och statistik, så hittar du också turlistor, biljetter och handskrivna dagboksanteckningar. Är du intresserad av att veta hur mycket lön en busschaufför hade eller hur många busshållplatsstolpar som kördes ner, så finns det också bevarat.

I en dagboksanteckning från 1 mars 1948 kan vi läsa ” En ny Volvobuss kommer kl. 23, H 133 på verkstan, H 939 på verkstan, - 7 grader och solsken” En bussvardag för 75 år sedan. Bussfantast eller inte, men visst är arkivet ett guldkorn och en del av Kalmar kommuns historia!

Det finns mörka vrår i arkivet, dit ljuset sällan når! Men tacka ficklampan på mobilen, för att den lyste upp en brun dammig träportfölj. Däri låg ett guldkorn som skickade lyckliga rysningar genom hela kroppen.

Se här! Ett 30-tal ritningsförslag med om- och tillbyggnader av Kalmar Högre Allmänna Läroverk, signerade inga mindre än J. Fred Olson, Sven Rosman och Erik Lallerstedt 1906–1926. Ni hittar dem i Kalmar Kommunarkiv.

Arkivet utrustar sig med pannlampa, för vi tyckte att det fanns en ännu mörkare vrå lite längre in...

Den 24 januari 1902 beslöt stadsfullmäktige att införa en fast brandkår i Kalmar stad och med yrkesbrandkåren kom kravet på att hästar skulle finnas på brandstationen. 1905 köptes de tre första hästarna in till Kalmar stads brandkår och som mest hade de fem hästar i tjänst. Dessa skulle vid utryckning dra de tungt lastade brandvagnarna och befann sig i händelsernas centrum tillsammans med brandmännen. Under de 11 år som brandkåren använde sig av hästar, hann 10 tjänstgöra och flera av dem fick sätta livet till. Hästarna var inte bara med och bekämpade bränder i staden utan fick också köra skadade eller sjuka invånare med ambulansvagnen, ambulansvagnen kunde gå till såväl sjukhuset som till polisstationen, beroende på vem som åkte däri.

I Brandstyrelsens arkiv finns Häststamrullor bevarade. I dessa rullor kan vi läsa om hästarna som fanns i Kalmar Brandkårs ägo. Här finns noga dokumenterat hästarnas födelsedag och födelseort, färg, tecken och höjd. Här kan vi läsa om när de köptes in till brandkåren och om deras tid i brandkårens tjänst.

Här kan vi läsa om de två sista hästarna som tjänade i Kalmar stads brandkår, två bruna herrar vid namn Cesar II och Balder III. Cesar, född i Seby på Öland och Balder i Wångerslät. Och som ni säkert kan gissa så ersatte dessa herrar föregångarna Cesar I och Balder II. Vi kan inte påstå att fantasin på hästnamn flödade på brandstationen precis.

När brandkåren motoriserades helt 1926, såldes de tillsammans till Herr Björksten i Ryssby. Detta mot förbindelsen att han skulle vårda dom väl och inte sälja hästarna vidare till någon annan. När Cesar II såldes 1926, hade han arbetat och släckt bräder i Kalmar stad i 13 år, och var den häst som längst tjänstgjort i Kalmar stads brandkår. Han var en trogen tjänare som vid en ålder av 18 år fick gå i pension. Och vem vet, kanske fanns det en korkek i Ryssby? Där de kunde sitta och lukta på blommorna.