Det börjar med små tecken. Ett barn som drar sig undan i leken. En flicka som alltid tar hand om sina yngre syskon. En pojke som inte lyssnar när mamma hämtar, men följer direkt när pappa kommer. För utbildningsförvaltningen i Kalmar kommun är dessa detaljer inte obetydliga, det kan vara pusselbitar i en större bild.

Janet, som egentligen heter något annat, arbetar på utbildningsförvaltningen i Kalmar kommun. Varje dag möter hon små barn som hamnar mitt i ett osynligt spel av outtalade regler. Regler som de inte fått vara med och skapa, men som ändå får stora konsekvenser om de råkar bryta mot dem.

- Förskolan är ofta den första platsen där normerna blir synliga. Både i leken, kläderna och i små ord som berättar något större. Det kan vara flickor som inte får springa och pojkar som använder rolleken för att bearbeta kraven hemifrån.

Janet fortsätter:

- Det är flickor som måste ska ha lager på lager av kläder, även när det är sommarväder. Knäppta bodies och inga lånekläder. Ingen hud får synas, säger Janet.

När osynliga regler styr och barnen hamnar mitt emellan

Bakom dessa mönster finns normer som styr hårt. Oskrivna regler som får konsekvenser om man bryter dem. Hedern är svår att nå fram till och ännu svårare att upptäcka. Och mitt i allt står förskolan med uppdraget att värna barnens rättigheter, att hålla fast vid värdegrunden, att stå upp för demokrati och jämställdhet.

- Vi pratar varje dag om hur vi kan visa vår värdegrund utan att barn känner sig utpekade. Barn som redan står och balanserar mellan familjens heder och förskolans läroplaner, säger Janet.

En känsla av olust som inte går att sätta ord på

När familjens heder sätts före barnets egna behov och rättigheter begränsas friheten steg för steg. Misstanke om heder är ibland bara en känsla, en olust som inte går att sätta ord på. Det kan vara ett barn som blir tyst när ett visst ämne kommer upp eller ett ansiktsuttryck som förändras.

- Ibland blir det så tydligt. All nyfikenhet och glädje försvinner på en sekund i ett barns ansikte. I stället får jag ett allvarligt skal framför mig som nästan i panik säger att hen inte ska vara med på den här aktiviteten. Då behöver vi lägga pusselbit för pusselbit för att se hela bilden. Det är inte alltid tydliga mönster, säger Janet.

Skapa trygghet för barnen, även när något inte verka står rätt till

På förskolan ska barnen få växa, leka och lära utan begränsningar. Men för att det ska bli verklighet krävs mod att fråga, mod att stå upp för barnkonventionen och mod att göra en orosanmälan när det behövs.

- Vi måste våga fortsätta prata om det som är svårt, även när det känns luddigt och obekvämt. Vi måste balansera mellan att respektera olikheter och stå upp för barns rättigheter, fortsätter Janet.

Heder är otroligt komplext. Bakom varje krav, på till exempel kläder och lek, finns en historia och en familjs sanning. Hos barnen finns oro att leva upp till familjens förväntningar och normer.

- Vi vet att vi måste vara lyhörda och ta små steg för att bygga relationer. Vi vet att vi aldrig får gå med på kraven, för då stöttar vi hedern och låter den fortgå, säger Janet.

"Flickan"

Det är en solig morgon på förskolan. Barnen springer över gården, skratt blandas med ljudet av gungor som gnisslar. Men vid sandlådan sitter två barn tätt intill varandra. En pojke och en flicka. De är syskon.

Flickan har en fläta som lossnat. Hon gör allt för att sätta ihop den igen, så att det inte ska synas att den har lossnat. Hon tittar på sin storebror innan hon gör något. Han har blicken fäst vid henne, som om varje steg hon tar måste godkännas.

- Hon får inte leka med pojkarna, säger han när pedagogen frågar om de vill vara med i leken. Hon ska vara med mig.

Pedagogen möter pojken med ett varmt leende och försöker locka flickan med i leken. Men hon skakar på huvudet. Hennes händer knyter sig kring jackans ärmar, trots att solen värmer. Lager på lager av kläder, mitt i juni.

I samlingen senare pratar gruppen om hur viktigt det är att alla får vara som de är. Att olika är bra. Flickan sjunker ihop. Hennes ögon söker storebror. Han skakar på huvudet, nästan omärkligt. Hon säger sedan:

- Jag vill inte vara med.

Pedagogen hör orden och ser hur ansiktet förändras. All glädje försvinner i flickan. Det är som om rummet blir mindre för henne. Som om hon inte får plats.

Storebror däremot tar plats. Han pratar högt och skrattar med kompisarna. Men när mamma kommer för att hämta, händer något. Han lyssnar inte. Han springer, skriker, knuffar. Mamman försöker, men hennes röst når inte fram. När pappa hämtar nästa dag är det annorlunda. Ett ord räcker. Pojken följer direkt.

På vägen hem håller flickan sin brors hand hårt. Hon vet att han ser allt. Att han berättar om hon gör fel. Att hennes värld är fylld av regler hon inte får bryta och rädslan för konsekvenserna om hon gör det.

Storebrodern går med tunga steg och ett tungt ansvar. Han vet vad som händer om han inte berättar om dagen som gått. Pressad att kontrollera och rapportera för att själv undvika bestraffning. Två barn med olika roller, men båda fångade i hedern.

Flickan och pojken finns inte på riktigt, men det som händer i berättelsen är inte unikt. Utbildningsförvaltningen möter många barn som är utsatta för hedersvåld och förtryck. Namnet på personen från utbildningsförvaltningen har bytts ut av säkerhetsskäl.

Hedersvåld och förtryck uppstår när en familj vill skydda och återupprätta familjen och släktens heder och anseende. Det är en form av våld i nära relation och ett stort samhällsproblem som påverkar barn redan i tidig ålder.